Lustigt att jag fortfarande blir förvånade när tanken slår mig att nu är det på riktigt, på riktigt över. Det var vi mot världen, allt vi har tagit oss igenom älskling och vi falerar på hjärnspöken…

Jag förstår inte det här ältandet, river ju bara upp sår men tanken att aldrig mer få ha dig som min, det svider så. Om vi bara har kunnat fixat det här… Men tyvärr finns det inte oändligt många chanser och chanserna, de är definitivt avverkade för oss.

Tjejkompisarna säger, ta din tid, sköt om dig själv, men vill ju bara ha dig. Killkompisarna säger, lev, gå vidare och hitta en ny, men vill ju bara ha dig… Är jag världens största toffel eller vad… Och var har tårarna tagit vägen? Just nu känns det som hjärtat går i bitar, vill bara gråta ut, men inget… Varför?

Ska rycka upp mig, men ikväll förtjänar jag att vara svag. Ska ladda spelaren med powerballader och bara tycka synd om mig själv. Och inte att förglömma Texas pecanen i frysen…

Imorgon är en annan dag.

I dag är det verkligen tomt på jobbet och inga vänner på msn... Ensamt :-(  Det är skillnad på att vara för sig själv och känna sig ensam har jag förstått, men efter att ha levt i tvåsamhet hela ens vuxna liv så är det svårt att vara själv... Måste lära mig det här, inget är statiskt, i slutändan har man bara sig själv att luta på. Visst fixar jag det men det känns inte speciellt kul...

Ensam är stark, vem har kommit på det? Smart människa men sorlig sanning…

Ska inte gnälla mer, det kunde ha varit värre, mycket värre. Det kunde ju ha handlat om någon som man såg en framtid med…

Men fantastiskt nog så upptäckte jag imorse att jag har börjat titta på andra människor! Så van att gå i skygglappar men du killen imorse på pendeln med det blonda rufset öppnade mina ögon, så gullig… Kram på dig.

Det är lång väg kvar tills jag har ”gått vidare” men det är en början, eller hur?

En månad, jisses, så här långt utan kontakt har det nog aldrig gått... Ibland går det bra, ibland är det riktigt riktigt jobbigt, kan man verkligen förlora sin själsfrände bara så där?

Gjorde så ont i hjärtat när du ville ses och prata ut, men jag kunde inte förmå mig, litar inte på oss, du vet ju hur det blir, det kommer sluta med att vi hamnar i den vanliga spiralen igen, vi blir sams, allt är underbart, nåt dyker upp och det kraschar, sen är det en kamp att försöka ta sig ur det hela och det slutar med uppbrytande, igen. Det har hänt för många gånger förr för att jag ska inbilla mig annat...

Besatt av att sysselsätta mig och när allt rullar på så går tiden men när ska den här tomheten försvinna? Att känna mig tom skrämmer vettet ur mig...

Jag har kommit till freds med att det inte är vi, men jag är inte tillfreds med varför, att man kan älska så ruggigt mycket men ändå lira så illa ihop.

Eller försökte vi för hårt???

Allt det här ältandet...

Typiskt oss, jag går vidare genom att älta, du går vidare genom att gå vidare... Lyllo dig.

Men ljuset i det hela, mina fina rara söta vänner som tar hand om mig, ingen förstår mina turer men ändå finns alla där. Lyllo mig...  

Då är vi här, slut igen... 6:e gången, eller 5:e eller 7:e, vem håller räkningen. Det lustiga är att det gör inte mindre ont bara för att det är en upprepning, hjärtat går sönder varje gång, på olika ställen.

De rätta känslorna finns där och det handlar inte om problem som är olösbara ändå så går de aldrig att överkomma, man ska ju föreställa vuxna människor, varför kan vi inte bara få oss att fungera...?

Två jätteego med världens sämsta tajming frontalkrokar och står där med bitarna av sig själva men för stolt för att städa upp, det är vi älskling.

Är inte rädd för att ta mig igenom hjätesorg, igen, är skräckslagen för att allt det här gås igenom i onödan, när tiden har haft sin gång och glömskan slagit in så står man där som ett fån och alldelles nykär, igen, sen kommer kraschen som ett brev på posten... igen.

Eller så är jag skräckslagen över att det aldrig mera blir vi...

Oavsett, skräckslagen, det är jag.